Har du någonsin känt dig dragen till något eller någon, där du känt en omedelbar kraft? En kraft som talar till dig och öppnar upp något dolt inom dig? Som får hjärtat att slå lite snabbare, kroppen att kännas lättare och sinnet att fyllas av en berusande glädje och energi? Som om du plötsligt vaknar till liv? Det har jag gjort. Många gånger. En oslagbar känsla av samhörighet med något större än jag själv. Där jag förenas med något som resonerar med hela mig - mitt sinne, min kropp och min själ: Sanningen.

Frågan om vad sanning är, har funnits lika länge som människor vandrat omkring på jorden. Av någon anledning, verkar just den här frågan trigga väldigt mycket hos oss. Som om vår uppfattning av något, tycks höra ihop med vår identitet. Typ som: "Ifrågasätter du min uppfattning - min sanning - ifrågasätter du också den jag är." Tänk bara på hur det ser ut i världen, inte minst kopplat till politik och religion.

Den amerikanske författaren, naturvetaren och filosofen Henry David Thoreau, sa någon gång under 1800-talet: "Frågan är inte vad du tittar på, utan vad du ser". Vad menade han med det? Jo, precis samma sak som den romerske kejsaren och stoicistiske tänkaren Marcus Aurelius sa för nästan 2000 år sedan: "Allt vi ser är ett perspektiv, inte sanningen".

Vi kan ta ett träd som exempel. En ek, med en kraftig stam som breder ut sina flera meter långa grenar åt alla håll omkring sig, vars gröna blad susar i sommarvinden. Ett hem för bland annat insekter, fåglar, ekorrar, och svampar. Som för mig är som ett heligt tempel. En plats där jag kan hämta energi och kraft och där jag känner en samhörighet med naturen. Men som någon annan ser som något som skymmer solens strålar på sin uteplats, eller som ett stort åbäke som skräpar ned med alla höstlöv som faller. Medan ytterligare någon annan ser den som en massa virke. Eller kanske ved. 

Alla dessa olika uppfattningar visar att trots att det är exakt samma objekt framför oss, ser vi det på olika sätt. Men, betyder det att någon nödvändigtvis har fel och att någon annan har rätt...?

Men varför har du och jag då så svårt att låta andra människor få ha sin egen sanning? Om jag, precis som jag inleder min bok, känner i hela mitt system att jag möter något som är sant - men som någon annan tar avstånd ifrån - har jag inte rätt att känna som jag gör då? Vem ska egentligen bestämma vad som är bäst för mig att tänka, känna eller göra, annat än jag själv? Precis som jag bör låta en annan människa få bestämma vad som är bäst för den. Är det inte det, som frihet faktiskt innebär? Och jag undrar: Vad hindrar oss från - när vi möter någon som har en helt annan uppfattning - att faktiskt kunna prata om det? På ett öppet och nyfiket sätt? Varför måste vi börja skrika och gapa på varandra? De med en annan sanning - ett annat perspektiv - ska förlöjligas. Fördömas. Förnedras. Eller tystas (vilket i ett större sammanhang innebär att de hätska och hatiska orden har bytts ut mot skjutvapen och bomber.)

Idag används uttrycken "desinformation" och "konspirationsteorier" som en utgångspunkt för att göra just detta mot varandra. Vissa anser till och med att åsikts- och yttrandefriheten behöver begränsas, för att rädda demokratin. Lätt desperat skrattar jag i min förskräckelse, och tänker på vad John Lennon (med flera andra) sagt tidigare: "Inget är nytt under solen!" Historien verkar inte lära oss någonting, för oavsett vilken tid människor har befunnit sig här på jorden, uppvisas samma tendenser - om och om igen. De styrande i samhället ska bestämma vilken sanning som ska råda; oavsett om det handlar om synen på häxor, om jorden befinner sig i universums mitt, eller om judarnas rätt till att få existera.

Tänk på innebörden av att självutnämnda "experter" och "förståsigpåare" - i ett samhälle som kallar sig demokratiskt - kan säga att vissa åsikter inte får yttras. Tänk på vad det resonemanget skulle innebära i en familj. Eller på en arbetsplats. Där det är förbjudet att säga sin mening - sin sanning. Vad kan det komma för gott ur det, undrar jag? Och hur ser vi på det ur ett historiskt perspektiv i samhället? Eller hur ser vi på det i andra delar av världen? 

Enligt mig är det som att trycka undan och förneka både psykiska och fysiska besvär i sin kropp, i stället för att lyfta upp och titta på dem. Undersöka dem. "Hur kan jag lösa det här?" Man löser väl inget genom att tysta eller trycka undan något? Snarare växer och gror det där under, tills det kommer till ytan på något annat sätt, kanske betydligt värre. Dessutom, vad säger det om tilliten till vuxna människors egen förmåga eller omdöme? Där någon/några - som tycker sig äga sanningen - ska bestämma vad som inte är det, och därför se till att undanhålla den från andra. Kom ihåg:

Det här är anledningen till att jag alltid tyckt om att titta på dokumentärer. Om alltifrån människoöden, brott eller andra samhällsföreteelser - både historiskt och i nutid. Min uppfattning och känsla kring de flesta dokumentärer, är att det finns en vilja att presentera en berättelse utifrån så många perspektiv (=sanningar) som möjligt. Detta för att låta tittaren få tänka och skapa sig en egen uppfattning, i stället för att tala om för tittaren vad den ska tycka. Kanske kan man inte komma närmare sanningen än så? Ju fler perspektiv - ju närmare sanningen? Eller...?

Dessutom respekteras här varje människas förmåga till att tänka, resonera och fatta egna beslut, snarare än att självutnämnda "experter" eller "förståsigpåare" ska göra det åt dem. En viktig påminnelse är att din makt till dig själv och till ditt liv, ligger i din förmåga att kunna tänka självständigt och fritt. Vilket vårt samhälle idag erbjuder fantastiska möjligheter till att kunna göra, eftersom vi har tillgång till så mycket information. Om du är nyfiken på något särskilt; gör egna efterforskningar. Lyssna inte bara på dem som skriker högst. Kom ihåg att det är deras sanning - deras perspektiv.

Avslutningsvis, på vilket sätt tror du att just du kan bidra till att bryta den (vad det verkar) eviga konflikten om sanning?