Det är den 10 december 1996 i Boston, USA och 37-åriga Jill Bolte Taylor har precis vaknat. Om den här morgonen hade varit som vanligt, skulle hon ha gjort sig i ordning för att åka till labbet på Harvard där hon arbetar som hjärnforskare. I stället kommer hon att vara med om något som kommer att förändra hennes liv - för alltid. 

Jill växte upp med en bror som diagnosticerats med den psykiska sjukdomen schizofreni. Utifrån den erfarenheten, växte en stark drivkraft hos henne att lära sig förstå de biologiska skillnaderna mellan en "normalt fungerande" hjärna och en som diagnosticerats med psykisk sjukdom. Hur kommer det sig att upplevelserna av verkligheten kan skilja sig så mycket åt?

En ny verklighet

Den här morgonen känner Jill en bultande smärta bakom sitt vänstra öga - en brännande, bitande smärta som griper tag i henne - för att sedan släppa taget. Om och om igen. Hon sätter sig ändå som vanligt på sin träningsmaskin, men inget känns som det brukar. När hon tittar på sina händer ser de ut som primitiva klor som greppar handtagen. När hon tittar ned på sin kropp, undrar hon vad det är hon egentligen ser. Och från att i vanliga fall befinna sig på maskinen och erfara upplevelsen av att träna på den, ser hon nu sig själv. Utifrån.

Jills huvudvärk intensifieras, så hon kliver av maskinen och börjar gå mot duschen. Hennes steg är långsamma och stela. Hon är begränsad i sin förmåga att uppfatta omgivningen, varpå hon fullt fokuserar på sina inre kroppsliga system. Inom sig hör hon en röst som hela tiden pratar och ger instruktioner: "Muskler, dra ihop er". "Muskler, slappna av". När hon så kliver in i duschen, tappar hon plötsligt balansen och tar stöd mot väggen. Hon inser då att hon inte längre kan uppfatta var hennes arm slutar och var väggen börjar. Armens atomer och molekyler, smälter ihop med väggens atomer och molekyler. Det enda hon upplever är någon form av energi.

"Vad är det för fel på mig? Vad är det som händer?"

Så fort Jill har ställt frågan, blir det tyst. Som om någon tagit en fjärrkontroll och tryckt på "mute". Total tystnad. Den inledande chocken över att inte ha ett tjattrande sinne, förbyts snabbt till förundran när hon fängslas av den magnifika energin omkring henne. Eftersom hon inte längre känner avgränsningarna från sin kropp, uppfylls hon av en känsla att vara enorm, där hon expanderar. Hon känner sig som "ett med allt som finns", och det är så otroligt vackert.

"Vi har ett problem! Vi har ett problem! Vi måste få hjälp!" Plötsligt väcks Jill upp, från det hon idag kärleksfullt kallar "La-la-land". Tjattret i hjärnan är igång igen, men bara för en kort stund. Jill glider sakta tillbaka till tillvaron där hon är ett med alltet. Fri från alla tankar kopplade till den yttre världen; problem, stress, jobb och 37 års känslomässigt bagage. Hon känner sig lätt. Fridfull. Euforisk. 

"Hör upp nu, du måste lyssna! Vi måste få hjälp med det här!" Jill väcks återigen upp från "La-la-land" och inser att hon måste göra något. Med mekaniska rörelser tar hon sig ur duschen och klär på sig för att ta sig till jobbet. Tanken slår henne om hon kommer att kunna köra bil, men i samma ögonblick förlamas hennes högra arm och hon inser: "Jag har fått en stroke!"

"My stroke of insight"

Det ska senare visa sig att ett blodkärl exploderat i Jills vänstra hjärnhalva. Under de fyra timmar som totalt passerar innan hon blir hämtad av ambulans, upplever hon hur hennes mentala och fysiska funktioner successivt slutar fungera. Hon kan slutligen varken läsa, skriva, prata, röra sig eller minnas något av sitt liv. 

Två och en halv vecka efter den här händelsen, opereras en blodpropp stor som en golfboll bort från Jills vänstra hjärnhalva. Åtta år senare är hon helt återställd. Ytterligare fyra år senare, i februari 2008 håller hon sitt "TED-talk" i Monterey, Kalifornien: "My stroke of insight" (=mitt slag av insikt).

Hon berättar då om den här dagen, den 10 december 1996. Om hur hon senare samma dag vaknade på ett sjukhus och var chockad över att vara vid liv, där hon svävade mellan två motsatta verkligheter. I den ena försökte hon undkomma sinnesintrycken som plågade henne; där ljus brände som eld i hennes hjärna och där höga röster och andra kaotiska bakgrundsljud skar i hennes öron. I den andra hade hon ingen uppfattning om vem hon var som individ, och hon kunde inte heller definiera sin kropps position i rummet. Det enda hon uppfattade var nuet, där hon var enorm och expanderade - som en ande som befriats ur sin flaska. Hennes själ svävade fritt; som en jätteval som gled fram i ett hav av tyst eufori. 

"Nirvana. Jag har hittat Nirvana! Fastän jag lever, har jag hittat Nirvana!" 

Anledningen till att Jill hade den här mycket annorlunda upplevelsen, var för att hennes vänster hjärnhalva blivit helt urkopplad på grund av den kraftiga blödningen. 

Sedan denna händelse anser Jill att hon har ett viktigt budskap att sprida till människor, vilket innefattar en del förståelse för hur våra hjärnhalvor fungerar. Ett budskap som handlar om att du, jag och alla andra har all makt i våra egna händer för att uppleva paradiset på jorden. För att känna mening med våra liv. Och inte minst - för att bidra till en plats fylld av kärlek, omtanke och fridfullhet. Kanske Nirvana?

Mer om detta i nästa inlägg. 

Länk till Jills TED-talk:
https://www.youtube.com/watch?v=UyyjU8fzEYU