Foto: Oscar Knutsson

Jag blir alltid full i skratt när jag stöter på den här lilla varelsen. Hur den, när den hör eller får syn på mig, plötsligt stannar upp och blickstilla tittar på mig. Numera känner jag igen dess kuttrande och klickande ljud, så även om jag inte ser den, vet jag att den finns i närheten.

Huset där jag och min familj bodde tidigare, omgavs av många träd, vilket skapade förutsättningar för oss att vid middagsbordet ofta sitta och titta på dem; den brunröda lilla kroppen, det söta ansiktet, den lilla nosen, de svarta mandelformade ögonen, och såklart - den stora, yviga svansen. Där de rusade upp- och nedför stammarna, hoppade mellan grenarna, eller bara satt stilla och gnagde på nötter eller frön.

Idag såg jag fyra ekorrar på min skogspromenad. Jag stannade till varje gång för att se om jag kunde få den att komma lite närmare. Vid den fjärde ekorren, som flög mellan träden, kom tanken som dykt upp ett flertal gånger de senaste åren (kanske för att "Ekorr´n satt i granen" av Alice Tegnér, just nu poppade upp i mitt huvud):

Skrivs eller sjungs det om djur och natur idag?

En skolgång fylld av sång och musik

För ett barn som jag själv, som älskade att sjunga och lyssna på musik, är jag glad att jag gick i grundskolan under åren 1986-1995. Jag minns hur vi fick lära oss att spela på olika instrument, jobba med rytmer och lära oss mängder av sånger. Vi hade även en kör, där jag var med och där vi fick lära oss att sjunga i både stämmor och i kanon. Förutom att vi framträdde i olika skolsammanhang, åkte vi under juletid runt till olika ställen i Nykvarn och gick Luciatåg. Dessutom anordnade lärarna i samband med musiklektionerna, att vi fick ha föreställningar för våra föräldrar. Bland annat satte vi upp "Klas Klättermus", men också en musikföreställning där vi klätt ut oss till olika djur och spelade teater och sjöng visor. När vi skulle lämna mellanstadiet och börja på en ny skola på högstadiet, avslutade vi med att ha en cabaret som innehöll både sketcher och musikframträdanden. 

Alla sånger vi lärde oss i musiken och kören, fick vi också utskrivna på stenciler. Jag vet inte hur många mappar jag har sparat, med texter och noter från de här visorna. När jag för några år sedan hittade och bläddrade bland dessa, slog det mig hur mycket av texterna i de här sångerna handlar om djur och natur. Exempelvis:

Sov du lilla vide ung, än så är det vinter,
än så sova björk och ljung, ros och hyacinter.
Än så är det långt till vår, innan rönn i blomma står,
sov du lilla vide, än så är det vinter. (Ur "Videvisan", text Zacharias Topelius, 1895)

Tärnan har fått ungar och dyker i min vik,
ur alla gröna dungar hörs finkarnas musik,
och se så många blommor som redan slagit ut på ängen,
gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. (Ur "Sjösala Vals", text Evert Taube, 1941)

Jag gör mycket vatten i bäcken, så där så det hoppar och far. 
Jag gör fullt med svalor som flyger, och myggor som svalorna tar.
Jag gör löven nya på träden, och små fågelbon här och där.
Jag gör himlen vacker om kvällen, för jag gör den alldeles skär. (Ur "Idas Sommarvisa", text Astrid Lindgren, 1973)

Dessa och alla hundratals andra musikstycken "från förr", där betraktandet av djuren och naturen står i centrum, ger mig en känsla av en annan tid. En tid då naturen var en naturlig del av den mänskliga tillvaron.

Astrid Lindgren - en närvarande betraktare från förr

Nånting bland det allra roligaste vi hade, det var när vi for på kalas till mormor. (...) Och det roliga börjar redan när vi sätter oss i vursten, (hästvagnen, min anm.) mamma och pappa i framsätet, och vi barn på baksätena. De bruna parhästarna Maj och Maud drar ekipaget - vad jag är glad att jag hann uppleva ett par barndomsår före bilismens genombrott, vad jag är glad att jag fick fara den backiga vägen till mormors körsbärskalas efter häst. (...) Vi känner varje bit av vägen, varje liten röd stuga vi far förbi, varje sten. (...)

Allt är roligt en sån här dag. Vi leker sista paret ut på den gröna slänten, vi klättrar upp i trädet som har bänkar och bord inbyggda uppe bland grenarna, vi springer ner till sjön, jo det gör vi, fast mormor uttryckligen sagt ifrån: "Ni får inte gå ner till sjön". Men vi är yra av sommar och bigarråer och barnafröjd, och som en skock kalvar skuttar "alle mie barnbarn" genom hagen ner mot det förbjudna vattnet, för att undersöka om där syns till några kräftor mellan stenarna och för att ta ett hastigt dopp, innan vi blir upptäckta - det brukar komma någon uppe i hagen och skrika, att nu ska vi komma hem och "ta stek", å den där steken! (...)

På något sätt kommer man till sist i vursten igen, sitter där och halvsover, medan Maj och Maud lägger ut i fullt språng utför backarna, vaknar till då och då och ser stjärnorna lysa högt där uppe ovanför trädtopparna, somnar igen, vet inte riktigt hur det gick till att man kom hem och kom i säng. (...) Vi var på julkalas hos mormor också. Då åkte vi korgsläden. Och när man for hem igen sent på kvällen, då låg man i släden och tittade opp mot himlen och såg alla stjärnor som lyste över skogen, och det var alldeles tyst. Det var bara bjällrorna man hörde. Nu för tiden är det väl nästan inga barn som far på julkalas till sin mormor i släde. Men å, vad jag tycker det är bra, att jag fick vara ett sånt barn!

Texten är ett utdrag från den lilla boken "Livets mening och andra texter av Astrid Lindgren" (2021) av Astrid Lindgren-sällskapet. Astrid föddes 1907 och hennes uppväxt i Småland under 1910-talet, utgör grunden för hennes berömda berättelser och karaktärer (särskilt "Barnen i Bullerbyn"). Om man som jag, är uppväxt med alla dessa berättelser, inser man naturens djupa inverkan på henne - vilket hon själv också berättade om. Men det jag vill betona, är det hennes dotter Karin skriver i förordet till den här boken. Nämligen att hon, genom att läsa alla dessa texter, slås av hur Astrid med hela sin själ och alla sina sinnen var närvarande i varje ögonblick. Att hon hade en förmåga att vara så intensivt i nuet - att verkligen leva.

Astrid var därmed en innerlig betraktare, som dessutom hade en enastående begåvning för att sätta ord på sina betraktelser (tillsammans med många andra författare, musiker, poeter eller diktare). Hon skrev dessutom texterna till merparten av alla de sånger som finns med i hennes berättelsers filmatiseringar och tv-serier. 

Naturens försvinnande i takt med betraktandets

När mina barn går i skolan cirka 30 år efter min skolgång - dessutom på samma låg- och mellanstadieskola - är det mycket som förändrats. Kören är borta. Även musikföreställningarna. Musiklektionerna finns såklart kvar, men mina barn kan inte ens en fjärdedel av alla de sånger/visor jag lärde mig i skolan. Den om "Gubben Höst", eller om "Alla fåglar kommit re´n". Inte heller den vackra "Visa vid vindens ängar" som jag älskade, eller "Visa vid midsommartid" som vi sjöng i stämmor. 

Även om jag som barn inte direkt tänkte på texterna, finns de fortfarande med mig idag. Varje gång jag hör dem, väcks minnen till liv när jag sjunger med. För mig känns det som ett hedrande både till text- och musikskaparna, men också till naturen. Jag påminns om hur den funnits omkring alla som kommit och gått före mig. Hur andras ögon genom tiderna har iakttagit skimrande hav, porlande bäckar och grönskande björkdungar, eller lyssnat till fåglarnas sång och vindens sus. 

Foto: Oscar Knutsson 

Foto: Oscar Knutsson

Jag kan därför inte låta bli att undra, om frånvaron av dessa kanske hänger ihop med att de flesta idag lever sina liv långt ifrån naturen, jämfört med exempelvis Astrid Lindgren. Att det inte finns något intresse av att sjunga sånger om naturen längre, eftersom vi inte längre kan relatera till eller uppskatta det de handlar om...? 

Betraktelser kontra reaktioner

Våra liv idag verkar i stället handla mycket mer om att vara uppdaterade kring vad som händer i världen. Vi förväntas ha koll på många saker och tänka mycket på framtiden, i stället för att leva dag för dag, här och nu. Dessutom bär vi ständigt på en liten manick, som var vi än är, förser oss med all den här informationen. 

Foto: Berit Roald/AP/TT

Med åren har jag alltmer börjat ställa mig frågan om varför det har blivit så här. Varför är det så viktigt att vi varje dag måste ta in så mycket information om allt som händer? På vilket sätt är det här sättet att leva, bättre än hur livet levdes under Astrids barndom? För vad handlar livet om, egentligen? Att prestera och stressa oss igenom tillvaron? Samtidigt som vi ska ta in en mängd - av några andra - utvald information, som ofta leder till reaktioner i form av ledsenhet, rädsla, ilska eller hopplöshet? Eller slötitta på serier eller filmer i brist på något annat att göra, medan vår värdefulla levnadstid tickar på?

I en värld av distraktioner, verkar vi människor till stor del ha blivit reducerade till att avge reaktioner. Min känsla är att vi hela tiden får input upptryckt i ansiktet, som ska få oss att känna och tycka en massa saker. Vi ska hela tiden ha en åsikt om allt mellan himmel och jord; såklart också den rätta åsikten - den som vi så fint får serverad till oss så fort vi slår på tv:n, lyssnar på radion eller läser en dagstidning. Den där det alltid finns något/någon/några andra som vi inte ska tycka om; som vi ska prata illa om och smutskasta. Vilket gör att vi dras med i ett virrvarr av tyckanden och tänkanden, som leder till negativa och kaosartade känslostormar - utan att vi ens är medvetna om det. Jag vet, för jag har varit där själv...

Som jag skrivit om i min bok "John Lennon och jag - konsten att välja sig själv", sökte sig både John och jag till urgamla visdomar och traditioner, efter att vi fått nog av hur världen fungerar. Där tidlösa ord skänkte mening och tröst, som exempelvis dem från den persiske poeten och sufiske mystikern som levde för cirka 800 år sedan - Rumi. Är det inte lustigt; vi verkar ju leva i ett system som vill att vi ska göra precis tvärtom? 

Men jag gör det inte längre.

Foto: Oscar Knutsson

Så när jag står i skogen den här småmulna höstdagen - omgiven av tallar, granar och björkar och aspar vars gula löv både finns i träden och på marken - och ser alla dessa ekorrar (med visan "Ekorr´n satt i granen" i huvudet), tänker jag också på Astrid. På att jag vill vara så som hon var - ovanligt bra på att leva. Där jag kan stanna upp och bara betrakta. Observera. Lyssna. Dofta. Känna livets kraft genom varandet. Vara tacksam över att få finnas till. Just här. Just nu. 

Är det inte det som livet handlar om? Eller...?