Foto: Netflix

"Jag fick se perspektivet tillhörande de unga männen på andra sidan slagfältet. Jag visades den andra sidan."

Elias Kfoury, en pensionerad veteran från den amerikanska marinkåren, har precis haft en upplevelse som gett honom livet tillbaka. Han sitter på en matta på golvet i ett rum tillsammans med andra som deltagit i den här behandlingen. Armbågarna vilar på de korslagda benen, samtidigt som han lutar huvudet framåt och håller händerna framför ansiktet. Hans kropp släpper fram de spänningar som under åratal lagrats i hans kropp, genom skakningar och tårar. 

"Tack", är det enda han får fram. 

En kort tid innan, har han blivit intervjuad av ett forskarteam på Stanford University. Hans huvud är rakat, skägget gråspräckligt, och över de mörka ögonen sitter svarta markanta ögonbryn. Han berättar bland annat om att han förlorat 25-30 procent av sina kamrater under sin tid på fältet. Samt om den konstanta huvudvärken han haft sedan tolv år tillbaka, särskilt på höger sida. Dagligen känner han sig avskärmad från, oengagerad och ointresserad av andra människor. 
Han pillar på sina naglar med tom och uppgiven blick. Roterar på huvudet och nacken samtidigt som han grimaserar. Inte en dag går utan att han funderar på hur han ska avsluta sitt lidande.

Foto: IMDb

"I vår fantasi var vi alltid som Superman"

Elias är en av flera män som delar sina historier i dokumentären "In Waves and War" (2024), på svenska: "På hav och i krig" som streamas på Netflix. En djupt berörande och känslosam berättelse om män som överlevt åratal av strider utomlands, men som efter hemkomsten finner sig utkämpandes en helt annan form av strid.

Marcus Capone - en av huvudpersonerna - är storväxt och ser nästan ut som en björn, med huvudet och ansiktet täckt av mörkbrunt hår, skägg och stora mörka ögonbryn. Han berättar bland annat om hur han växte upp med mantrat att du måste prestera för att bli accepterad och älskad. Under skoltiden var han lång och smal, vilket gav mobbarna en anledning för att utsätta honom för slag och glåpord. När han blev äldre började han träna och ökade från 82 till 100 kg, vilket gjorde att han "inte tog någon mer skit". 

Foto: IMDb

Han anslöt sig till Navy SEAL i maj 2001, vilket skulle bli året som startade USA:s långvariga krig mot terrorism, främst i Afghanistan och i Irak:

Före 11 september var det inte så mycket på gång. Vi visste inte vad krig var. I vår fantasi var vi alltid som Superman. Vi fixar ett bakhåll, dödar alla, och hurra! Vi räddade prinsessan. Men man tänker aldrig på det dåliga. Aldrig nånsin.

Krig - ett helvete på jorden

Mellan 2005-2010 utförde deras specialstyrkor hundratals uppdrag varje månad, vilket gjorde att Marcus familj fick klara sig utan honom cirka 300 dagar per år. I takt med de intensiva operationerna, dödades också unga män i en allt intensivare takt. Tillvaron för Marcus och de andra överlevande, bestod av strider varvat med omhändertagande av sina skadade eller dödade kamrater, bärandes på deras kistor inför begravningsceremonier hemma på amerikansk mark. 

År 2013 har Marcus varit med i mer än 200 anfall och deltagit i flertalet våldsamma strider, vilket tagit ut sin rätt på hans mentala tillstånd. Han dricker stora mängder alkohol, är hyper-vaksam och har flertalet gånger tagit fram sin pistol när det ringt på dörren. Han lider av ständiga skuldkänslor över att vara en överlevare och han tappar lätt humöret. Ångest, depressioner och mardrömmar plågar honom ständigt och han har tappat kontakten med flera nära vänner. Han lämnar militären - sin "stam" - för att skapa en normal tillvaro med sin familj, vilket kommer visa sig vara betydligt svårare än han trott.

Efter att ha sökt hjälp och blivit utredd via statliga behandlingar, får han veta att han lider av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), allvarlig depression och traumatisk hjärnskada. Han får ett tiotal mediciner utskrivna: för att sova, för att vakna, för att få energi, mot mardrömmar, mot ångest, mot depressioner, mot migrän, etcetera. Han går även i samtalsterapi, men inget hjälper. I själva verket blir han faktiskt bara sämre.

Det blir tydligt för hans fru, son och dotter, att Marcus - som den make och pappa de en gång känt - inte längre finns kvar. De tassar på tårna omkring en person som antingen vill vara ifred, eller som tappar besinningen och beter sig som ett monster. Med död och mörker i blicken, skrämmer han dem han älskar mest av allt. Han inser att de skulle ha det bättre utan honom och brottas med tanken om att på egen hand avsluta det hela. 

"Du måste prova det här. Annars tar jag barnen och ger mig av"

Marcus hustru Amber står inte ut med tanken Marcus kommer att ta livet av sig, efter allt de genomgått tillsammans. Hon börjar söka efter alternativa behandlingar för att behandla traumatiska och smärtsamma minnen och hittar då något rejält kontroversiellt: psykedelika. Även en väninna som också är gift med en SEAL-soldat, hade hört av sig om att det kunde vara en möjlig lösning för Marcus. 

Efter att ha argumenterat om detta under ett års tid, med starka invändningar från Marcus, ställer Amber ett ultimatum: prova det här, eller så lämnar vi dig.

Marcus reser till Mexiko till slut, där behandlingen äger rum. Han får sedan lägga sig på en matta på golvet, med en sovmask över ögonen och med hörlurar på huvudet där musik strömmar ut - för att sedan börja falla...

Foto: Studio AKA

Vid ett tillfälle var det väldigt högljutt, nästan som motorsågar och allt var kaos. Man blir sparkad i kulorna, om och om igen och man kommer inte undan. Nånting blandades, nästan som en kortlek. Tusentals bilder, jättesnabbt. Jag såg bilder från min barndom. Och jag såg bilder på min pappa (...)

Marcus ser även en vision av en av sina bästa vänner, som drunknade i en flod i Afghanistan när han utförde ett rekognoserings-uppdrag som Marcus skulle ha gjort. En händelse som tyngt både hans sinne och hans själ.

Men jag såg en vision av honom där han log i sitt lockiga hår. Det var en glad bild. Han hade det bra. Jag såg dessa svåra stunder ur mitt liv från ett annat perspektiv. Och det fick mig att inse att inget av det här var mitt fel. Jag kände en lättnad. Det kändes nästan som en defragmentering av min hjärna. Alla murar och skydd man har byggt upp försvinner. Ens ego försvinner, och man är bara en ren version av en individ, som bara älskar allt. Jag kände mig upplyft. Lätt. Det kändes som om en ny dag grydde.

En gryning av en ny dag - och ett nytt liv

Marcus son Caden, till utseendet idag väldigt lik sin pappa med det mörka håret, skägget och ögonbrynen, sitter med tårar i ögonen. Han beskriver sin pappas återkomst från Mexiko, som att det var något mycket mer fridfullt med honom. Att hans blick var mindre död, efter att man i åratal har kunnat se rakt igenom den. 

Marcus upplevelse leder till att han och Amber vill sprida information till alla deras vänner med familjer som lider, precis som de har gjort. Att lidandet är stort, bekräftas av statistik som visar att 7,100 amerikaner har dödats i strid sedan den 11 september. Under samma tid har ungefär 30,100 veteraner begått självmord (enligt vad man vet). En siffra som stiger med cirka 22 självmord om dagen. 

Foto: The New York Times

Marcus och Ambers public service meddelande i form av en informationsfilm, når fram till Dr Nolan Williams på Stanford University. Statens oförmåga att hjälpa krigsveteranerna är ett välkänt faktum, och han blir genast intresserad av att undersöka effekterna av behandlingen som Marcus genomgått. 

Det är här tittaren får följa flera av männen som - när de hör Marcus mycket uppriktiga historia - inser att de inte är ensamma om att bära den här bördan, och som bestämmer sig för att genomgå behandlingen. Elias Kfoury, bland andra.

Jag kan inte värja mig från deras reaktioner när den uppbyggda fasaden krackelerar. Inte heller från deras ömhet när de gråtandes kramar om varandra:

Foto: DC/DOX

Tack gode Gud. Tack så mycket. Tack så mycket för det här. Mina barn tackar dig. Jag älskar dig, min bror.

Mina egna reflektioner

Vi människor är inte skapta för att vara soldater

Det är så mycket i den här filmen som talar till mig, att jag inte vet var jag ska börja. För det första tar den upp vad krig innebär för människorna som faktiskt deltar ute på fältet. Det är något som intresserat mig ända sedan jag var liten och som jag även skriver om i min bok: "John Lennon och jag - konsten att välja sig själv". 

Den tar också upp den allmänna bilden av soldaten. Precis som Marcus själv sa; att de såg sig själva som hjälten i sagorna som räddade prinsessan. För att sedan leva lyckliga i alla sina dagar. Typ...

Foto: Spartan Airsoft Team on X

Hjälte-bilden hänger även ihop med drivkraften som många av de intervjuade männen beskriver; nämligen att de vuxit upp fyllda av rädslor. Där - i deras huvuden - rädslan skulle försvinna när de väl blev stora, starka och tuffa soldater - och hjältar. Hyllade och beundrade av den stora massan. 

Individen och massan

Det här leder till nästa tema som fascinerar mig; nämligen individens tendens att ansluta sig till gruppens idéer - utan att själv tänka efter. Där jag ofta vill hänvisa till en av vår tids stora tänkare - Albert Einstein - som i nedan uttalande kopplar det till militären:

Det verkligt värdefulla i det mänskliga livets framgångar, tycks mig inte vara staten utan den kreativa, kännande individen, personligheten; den ensam skapar det ädla och det sublima, medan flocken som sådan bli tråkig i tanken och tråkig i känslan.
Detta ämne leder mig till det värsta utsprånget av flocknaturen, det militära systemet, som jag avskyr. Att en man kan finna nöje i att marschera i formation till en grupps toner är tillräckligt för att få mig att förakta honom. (...) Hjältemod på order, meningslöst våld och all pestfylld nonsens under namnet patriotism - vad jag hatar dem! (...) På två veckor kan de fårliknande massorna upplivas av tidningarna till ett sådant tillstånd av upphetsad ilska, att männen är beredda att ta på sig uniform och döda och få betalt för det, för ett fåtal intresserade parters värdelösa syften. ("The World As I See It: Einstein´s Views On Life, Science & Human Nature").

Foto: Pinterest

Om att hitta rot-orsaken till problem

Ytterligare något som jag reflekterar över i den här filmen, är var männens hjälp kommer ifrån. Substanserna som de på olika sätt får i sig, har delvis sitt ursprung i en buske (T.iboga) som odlas i Gabon, i Afrika. Buskens bark och rötter innehåller aktiva ämnen ("ibogaine"), som i århundraden har använts som en andlig och medicinsk övergångsrit av Bwiti-folket i Gabon. Den andra substansen utvinns ur giftet från Koloradoflodpaddan. Alltså är det ämnen som finns naturligt på vår jord, som möjliggör deras läkning - på riktigt.

Marcus, Amber och filmens regissörer Bonni Cohen och Jon Shenk intervjuas i ett klipp på YouTube om filmens budskap. Bland annat resonerar Marcus kring bristerna i västerländsk medicin, för att verkligen komma åt det som pågår i vårt sinne och i våra kroppar:

Jag märker att jag återkommer till att prata om antidepressiva mediciner, eftersom det är första linjens försvar och vår diagnostik är så undermålig, att det delas ut till oss som godis. Antidepressiva kommer inte åt rot-orsaken. De fungerar som ett plåster, som knappt hjälper mot symptomen. 

Foto: YouTube

I intervjun på YouTube, förklarar Marcus närmare om det verksamma i upplevelsen han genomgått, vilket är att du presenteras för situationer som varit traumatiska i ditt liv. Situationer som begravts och lagrats - både undermedvetet och omedvetet - i din kropp. Om en situation i ditt förflutna exempelvis sårat dig, fått dig att gråta eller gjort dig arg, låter substanserna dig möta den från olika perspektiv. Vilket skapar en förståelse för det som hänt och i sin tur gör att händelsen lämnar ditt system - och du blir fri.

Det här förklarar Elias Kfoury´s upplevelse av behandlingen, som inleder den här texten: "Jag fick se perspektivet tillhörande de unga männen på andra sidan slagfältet. Jag visades den andra sidan."

I morse när jag borstade tänderna, tittade jag mig i spegeln och sa "jag älskar dig!". Jag kan inte rå för det, det bara väller ur mig. (...) Jag känner mig lätt. Spänningarna i kroppen är borta. Huvudvärken som jag haft i tolv år är borta. Det kändes som om min hjärna återbildades. Som om den växte på något sätt.

Elias ler och skrattar så kroppen hoppar när han intervjuas av forskarteamet efter behandlingen. Hans ögon lyser av nyfunnen sinnesro. Det är även hans tankar som namngett det här inlägget: "Om vi inte misshandlade barn - skulle vi ens ha en militär?"

Filmen visar nämligen att det är många soldater som har varit utsatta för trauman i sin barndom, vilka verkar vara orsaken till deras nutida psykologiska problem. Kan det vara så att dessa händelser i barndomen - som skapat rädslor, ilska och sorg - ökat deras benägenhet att som vuxna män söka sig till strider och krig? Som väl där, fortsätter att bygga på med fler trauman, vilket till slut gör livet för mörkt för att orka levas?

De häpnadsväckande resultaten av behandlingen, har dock gjort Dr Nolan Willams hoppfull inför framtiden:

Det här var första försöket. Vi har mycket kvar att göra. Men bara tanken att det finns ett verktyg som kan laga sinnet på den här nivån... Det har inte känts till sen tidigare.

"Vetenskap är en väg av nyfikenhet" - Dr Zach Bush

Foto: Vivobarefoot

Varje gång jag blir introducerad till något som tycks mystiskt, magiskt eller oförklarligt, jublar jag inombords. Jag älskar att det finns så mycket som vi inte vet - att jorden och universum verkar bära på så mycket som går bortom vårt förstånd.

Något jag delar med den amerikanske läkaren, forskaren och utbildaren Zach Bush, som ser vetenskapen som ett utrymme för lek och ständiga efterforskningar. Där vi alla inbjuds till att vara forskare, för att utvidga vårt eget medvetande och vår förståelse för livet omkring oss:

Idag, låt oss vara nyfikna. Må vi alla dagar tillåta oss att vara öppna för alla möjligheter - även om det strider mot vår egen koppling till sanningen.

Jag avslutar med att uppmana dig till att själv reflektera över dina egna övertygelser. Vad vet du egentligen om vad som pågår inom dig - din kropp, ditt sinne och din själ? Och vad vet du egentligen om världen, och om universum - och vår plats här?

A wise man never knows all. Only fools know everything.
Afrikanskt ordspråk

Källor:
"In Waves and War" (2024) Netflix
Intervju med Marcus och Amber Capone tillsammans med filmskaparna
Inlägg från Zach Bush